Årets fotbollssäsong blev jobbig för NIK. Men samtidigt som den slutade i besvikelse kan den ha varit början på något riktigt bra.
Inför årets säsong valde jag att kliva av uppdraget som webbmaster för NIK efter att ha haft hand om den sysslan sedan mitten av 2000-talet. Samtidigt som klubben i mångt och mycket byggde nytt på fotbollsfronten kändes det rätt att ge plats för nya röster och åsikter på skribentsidan. Det ska också erkännas att jag sedan till en början under säsongen inte hade samma koll eller kände riktigt samma engagemang som tidigare för laget som annars alltid betytt mycket för mig. Kanske inte så konstigt egentligen, efter fjolårssäsongen lämnade snudd på samtliga som jag haft kontakt med och känner eller själv har spelat tillsammans med i NIK. Mycket av det gamla Nickebo försvann och ersattes av ett nytt som det till en början inte var lika lätt att identifiera sig med för mig här uppe, 60 mil från Ljungvallen.
Det skulle dock visa sig att den här upplagan av NIK inte skulle ta särskilt lång tid på sig för att sätta spår hos mig. För efter i princip varje match, oberoende av resultaten, så nådde rapporterna om ett hårt arbetande lag, med spelare som trots avsaknad av tidigare NIK-bakgrund slet stenhårt för klubbmärket på tröjan, fram till mig. Man kunde sitta här uppe, i ett radhus i Gävles utkanter, och riktigt känna hur mycket de nya Nickebospelarna ville. Hur mycket de ville lyckas inför sin nya hemmapublik. Och då var det heller inte svårt att ta detta nya NIK till sitt fotbollshjärta.
Efter degraderingen summerade jag mina tankar i min egen blogg och frågade sedan ordförande Alexandra Johansson om det kunde publiceras här. Svaret blev ja och nu, efter lite putsande, kan ni läsa mitt inlägg här:
Tungt, tungt var det förra lördagen. Ett oerhört jobbigt avslut på säsongen för klubben absolut närmast hjärtat, Nickebo IK. Min gamla Smålandsklubb, klubben som jag har följt sedan jag låg i vagnen och där pappa varit aktiv i så många år, åkte ur fyran. Efter att ha varit ett division 4-lag sedan 2007 tog nu resan slut för den här gången via kval. Men samtidigt både hoppas och tror jag att en ny startade. En ny, framgångsrik resa.
Det var väl egentligen inte helt oväntat att 2015 blev ett kämpigt fotbollsår där hemma. NIK tappade i princip varenda ordinarie spelare efter fjolårets säsong. Alla rutinerade utom ett par enstaka namn försvann. På bara några månader fick nye tränaren Toni Kujundzic jobba stenhårt för att få ihop en helt ny trupp. Ett tag såg det ut som att Nickebo inte ens skulle kunna ha ett lag, det saknades spelare och framtiden var oviss. Men Kujundzic och de övriga i ledarstaben gjorde ett jättejobb. De plockade ihop en trupp, svetsade samman ett lag och även om resultaten har gått emot så har rapporterna hemifrån vittnat om ett NIK där spelarna har slitit hårt för varandra.
Truppen är ung, snittåldern på startelvan har till skillnad från ifjol då den låg på över 30 i flera matcher varit så låg som under 20 och det är fullt logiskt att ett lag med flera spelare utan erfarenhet från seniorspel får det tufft när man kliver direkt in i division 4. Laget har krigat på och avslutade ändå starkt innan kvalet, genom att plocka poäng i de tre sista matcherna och klara en kvalplats. Nu räckte inte det, men jag tycker ändå att såväl spelare som ledare ska ha beröm snarare än kritik.
Trots allt ska de gå med huvudet högt idag. Jag kände stor besvikelse i lördags, NIK har ju haft en viktig plats i hjärtat sedan jag föddes egentligen, men kände samtidigt att det också kan bli en riktig nystart. De har ju redan haft en sådan i år, men den var snarare påtvingad än självvald då snudd på hela stommen med rutinerade spelare som sagt lämnade på samma gång. Därefter skulle man med en helt ny och oerfaren trupp direkt köra vidare i samma hjulspår, i samma division. En inte direkt enkel uppgift.
Hur tungt det än är att åka ner så går det ju att göra det till ännu en nystart, en framgångsrik sådan. Och en nystart där förutsättningarna för att lyckas är klart bättre. NIK kommer ha nytta av det här tuffa året, det unga laget man har kommer bli stärkt av det här på sikt. När nu Kujundzic och co får tid att jobba ihop laget över en hel vinter, och inte behöver slita i sista sekunden bara för att få ihop en trupp, kommer det ge resultat.
Pappa har varit väldigt aktiv både som spelare och ledare i mängder med år i NIK och följer laget intensivt fortfarande. Vi pratade om vikten av att tränarna stannar. Pappa sa då något som jag tycker väldigt bra sammanfattar vad ledarna runt laget och främst Toni Kujudzic har betytt för NIK och då i förlängningen även hela bygden där ute: ”Utan honom hade inte Nickebo funnits idag”.
Det säger mycket om hur enormt stor och viktig tränartrojkans insats har varit för klubben och för folk runt den, för människor som alltid har kunnat identifiera sig med och samlas kring Nickebo IK.
Att lilla Nickebo kan ställa upp med ett lag och har något som folk kan samlas runt och känna stolthet över är ändå klart mycket viktigare än vilken division man spelar i.
De runt truppen har gjort ett grymt jobb i år, trots allt. Och det är ovärderligt.
Ta med det och blicka framåt. Jag ser redan fram emot 2016, då kommer även de sportsliga resultaten. Men just i år var de faktiskt inte det viktigaste.
Tack för i år och stort lycka till nästa år!
/Fredrik Alfredsson
